Webbinarium tisdagen 31 mars kl 19.00-20.00
Idén om en rymdhiss har länge fascinerat både forskare och science fiction-författare.
Konceptet handlar om att transportera människor och material från jorden till rymden utan att
använda traditionella raketer. Istället för att använda raketer skulle en hiss-liknande struktur
gradvis lyfta lasten upp till omloppsbana.
Vår medlem från Finland John-Eric Söderman berättar på webinariet om hur rymdhissar
skulle kunna fungera. Han är medlem i ISEC (International Space Elevators Consortium) där
han tidigare presenterat konceptuella lösningar kring rymdhissar. John-Eric har ett livslångt
intresse för rymdfart, och har tidigare jobbat med avancerade IT-frågor, som Artificiell
Intelligens.
Använd denna länk för att delta på webinariet, som hålls på svenska:
https://meet.google.com/qbr-kprt-wun
Välkommen! Hälsar Svenska Rymdsällskapet
Hur en rymdhiss fungerar
En rymdhiss bygger i princip på en mycket lång tross som sträcker sig från jordens yta upp
till 100 000 kilometer ut i rymden och som balanseras på geostationär bana cirka 36 000
kilometer ovanför ekvatorn. Längs trossen skulle rymdstations liknande farkoster, även
kallade “klättrare”, färdas upp och ner. Dessa skulle transportera last från oceanens yta på
jorden till en rymdstation på geostationär bana.
Fördelar jämfört med raketer
Den största fördelen med rymdhissar är potentiellt mycket lägre kostnader. Raketer kräver
enorma mängder bränsle för att övervinna jordens gravitation. Varje uppskjutning innebär
därför stora resurser och kostnader. En rymdhiss skulle däremot kunna fungera mer
kontinuerligt, ungefär som en järnväg till rymden. En annan fördel är energieffektivitet.
Raketer måste accelerera snabbt och förbränna stora mängder bränsle. En rymdhiss skulle
istället lyfta lasten gradvis, vilket kräver betydligt mindre energi per kilogram. Detta skulle
kunna göra stora rymdprojekt – exempelvis byggandet av stora rymdstationer eller färder i
solsystemet – mycket billigare.
Nackdelar och tekniska hinder
Trots sina fördelar finns stora utmaningar. Den största är materialet till kabeln. Den måste
vara extremt stark och samtidigt mycket lätt. Vanliga material håller inte. Forskare har
föreslagit material som Kolfiber-nanorör av grafen, men det är fortfarande svårt att producera
sådana i tillräcklig längd och kvalitet